Recovery By Action

BIld av Joe från Pixabay

Det här är min historia om socker- och kolhydratsberoende. En berättelse om skam, sorg, kamp och överlevnad – men också om hopp, tillfrisknande och om att det aldrig är för sent att be om hjälp.

Jag har levt med socker- och kolhydratsberoende så länge jag kan minnas. När jag ser tillbaka på min barndom är nästan alla minnen starkt förknippade med mat, socker och ätande. Redan tidigt märkte jag att jag fungerade annorlunda än andra. Där andra kunde spara godis till senare, åt jag upp allt direkt. Jag stal sötsaker från mina föräldrar, min syster och ibland från kompisar. Jag drogs till hem där det fanns fika, där det bakades och där maten alltid fanns tillgänglig.

Hemma hos oss var mat starkt kopplat till trygghet, belöning och tröst. Kvällsmys och helgmys – ofta med socker och mjöl som ett sätt att visa kärlek eller lugna svåra känslor. Redan som barn lärde jag mig att äta för att stå ut. För att känna lugn. För att dämpa det som var svårt.

Jag minns fortfarande hur jag och min lillasyster satt på köksbänken och såg på när mamma bakade. Vi fick slicka visparna och skålarna, och för mig var det mer än bara gott. Det var upphetsning, förväntan, trygghet och tillhörighet – allt i ett.

När jag började skolan kände jag mig snabbt fel. Jag var tyst, blyg och obekväm i min egen kropp. Självkänslan var låg redan i lågstadiet och känslan av utanförskap blev stark. Jag hanterade det på det enda sätt jag visste: genom att dra mig undan och äta. Socker och mjöl dövade och lugnade för stunden, men ökade mitt utanförskap i längden.

Under uppväxten blev isolering och flykt mina strategier. Böcker blev en fristad, precis som maten. Utåt fungerade jag ofta bra – inuti växte skam, ensamhet och en känsla av att vara värdelös. Jag var ensam i ett rum fullt av människor.

När jag blev vuxen tog jag med mig allt detta in i livet. Jag utbildade mig och började arbeta inom vården. Jag flyttade ofta, bytte miljö, bytte jobb och försökte gång på gång börja om. Jag arbetade både i Sverige och utomlands, i nya städer och nya sammanhang, med en stark förhoppning om att det skulle bli annorlunda bara jag bytte plats. Under perioder fungerade det – jag höll mig sysselsatt, fokuserad och upptagen – men det jag flydde ifrån följde alltid med.

År 2001 förlorade jag min sambo. Jag var bara 26 år gammal. Sorgen var chockartad och överväldigande och förändrade mig i grunden. Efter förlusten fortsatte jag att fungera utåt, men inuti bar jag på en smärta som jag inte hade verktyg att hantera. Maten blev återigen min främsta tröst och mitt sätt att stå ut.

Några år senare, 2004, gick jag in i en djup depression. Jag blev inlagd på sjukhus och sattes på medicinering. Det var en tid präglad av mörker, hopplöshet och total energilöshet. Även här blev socker och kolhydrater ett sätt att dämpa det outhärdliga. Med tiden blev det tydligt för mig att varje större livshändelse – sorg, stress och psykisk ohälsa – påverkade mitt ätande, samtidigt som mitt ätande påverkade hela mitt liv. Beroendet tog mer plats, blev starkare och svårare att kontrollera.

Trots terapi och medicinering fortsatte maten att vara ett problem. Maten och kroppen var fortsatt mitt största slagfält. Jag provade allt som fanns att prova: dieter, kurer, metoder, förbud, regler och olika quick-fix. Allt som lovade kontroll, lindring eller en chans att bli ”normal”. Vissa perioder gick jag ner i vikt, ibland mycket. Andra perioder tappade jag helt kontrollen. Jojobantning och hetsätning avlöste varandra, och varje misslyckat försök lämnade mer skam, mer självförakt och mindre hopp.

Åren gick och livet fylldes av nya relationer och förändringar. Jag träffade min man, vi gifte oss och fick barn. För mig, liksom för många andra, innebar det fantastiska känslor av kärlek och lycka – men också stort ansvar och stor stress. Även här märkte jag hur beroendet påverkades och hur behovet av kontroll och flykt ökade när kraven blev fler.

Jag vidareutbildade mig och bytte arbetsplats. Jag var duktig, ansvarsfull och pålitlig – ofta en prestationsprinsessa, till priset av mig själv. Arbete blev ännu ett sätt att fly och slippa känna efter. Till slut nådde jag en punkt där jag inte längre orkade leva som jag gjorde. Livet kändes omöjligt att stå ut med.

Först när jag kom i kontakt med kunskap om sockerberoende föll mycket på plats. Plötsligt förstod jag varför viljestyrka aldrig hade räckt. Det var inte jag som var trasig – det var en beroendesjukdom som hade fått utvecklas obehandlad under många år. Att be om hjälp blev nödvändigt för att överleva. Att gå i behandling för sockerberoende blev en avgörande vändpunkt i mitt liv. För första gången fick jag rätt verktyg, rätt stöd och en förklaring som faktiskt stämde. Det var inte lätt, och tillfrisknandet har inte varit en rak väg.

År 2020, samtidigt som Covid-pandemin bröt ut, kraschade mitt äktenskap. Det blev ytterligare en period präglad av stark stress, oro och otrygghet. Världen stängde ner, vardagen förändrades drastiskt och framtiden kändes oviss. Även detta blev en påfrestning som påverkade mitt mående och mitt ätande. Jag såg återigen hur beroendesjukdomen tog mer plats när livet blev övermäktigt – hur den progredierade i takt med stressen.

För fyra år sedan nådde jag en ny gräns. Jag drabbades av utmattning. Ungefär samtidigt gick jag in i klimakteriet, och det blev en omtumlande och mycket svår period i livet. Jag kände inte längre igen mig själv. Kroppen fungerade inte som förut, känslorna svängde kraftigt, sömnen försvann och ångesten ökade. Allt som tidigare hade varit någorlunda hanterbart föll isär.

Här blev sambandet helt tydligt för mig: stress, hormonella förändringar och livsbelastning fick beroendesjukdomen att eskalera. Det som en gång hade varit ett sätt att trösta sig hade utvecklats till en sjukdom som styrde mitt liv.

Jag har upplevt återfall, livskriser och många stunder av rädsla och tvivel. Men jag har också lärt mig något avgörande: jag kan inte göra det här ensam.

När jag ber om hjälp, tar emot stöd och håller mig nära gemenskapen finns det hopp. I dag lever jag i tillfrisknande. Jag tar en dag i taget – ibland en stund i taget. Kroppen fungerar igen, jag är smärtfri, kan röra mig obehindrat, sömnen har kommit tillbaka och jag kan känna lugn och glädje på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Framför allt har jag fått tillbaka min värdighet.

Jag valde att utbilda mig till beroendeterapeut eftersom jag vet hur mörkt det kan vara. Jag vet hur skammen känns. Hur ensamheten känns. Hur hopplöst det kan se ut när man befinner sig längst ner.

Och jag vet också att det finns en väg ut.

I mitt arbete möter jag människor utan dömande. För jag är inte annorlunda än du. Jag har varit där själv. Min egen erfarenhet – tillsammans med min professionella kunskap – gör att jag kan möta dig med respekt, förståelse och hopp.

Om du känner igen dig i min berättelse är du varmt välkommen att höra av dig till mig.

Oavsett hur mörkt det känns just nu finns det hjälp att få. Och du behöver inte gå den här vägen ensam.

BIld av Gundula Vogel från Pixabay